Alla måste få sin tid att sörja nån som har gått bort, även om det råkar vara en världsstjärna. Nu ser jag ju inte Michael Jackson som "världsstjärnan" utan snarare som en mentor, en kär vän som har följt mig genom livet.
Enda sen han dog har jag jobbar alla dagar utom en. Fredagen var såklart värst, jag hade sovit ca tre timmar, knappt ätit något och gråtit floder och ändå stack jag till jobbet. Det var ju dömt att misslyckas, jag mådde så dåligt och var så trött att jag gick hem tidigare, med en huvudvärk som hette duga. Jag grät praktiskt taget hela dagen, även när jag körde. Lördagen och söndagen gick bättre, jag var fortfarande väldigt ledsen, men jag kunde jobba i alla fall. Sen gjorde ju vädret sin del också, jag som aldrig hanterat värme speciellt bra...bara det gör en helt utmattad. Men jag grät fortfarande på natten innan jag skulle sova.
På måndagen började det här apatiska tillståndet jag lätt hamnar i nu, där allt känns så overkligt och jag inte riktigt fattar vad som hänt. Men jag försöker i största mån fokusera på det goda, lyssnar på hans musik (än så länge mest upp-tempo låtar) och kollar på intervjuer på youtube där han har vattenballong krig och klättrar i träd på Neverland! =D Så fort jag pratar med någon om att han är död har jag fortfarande nära till tårar.
Men det bästa sätter att hedra Michael Jackson på, är att fortsätta spridda hans musik, aldrig låta barnet inom dig dö, ha kul och försöka ta hand om dig själv så mycket du kan. Det är genom oss fans som han lever nu och det är vår uppgift att visa världen vilken underbar människa han var.
Och anledningen til varför jag skriver det här 00:46 på natten är att jag har svårt att sova. Och då börjar funderingar och tankarna snurra...
Born to amuse, to inspire, to delight
Here one day, gone one night
Gone too soon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar